Fabbe älskar verkligen katterna. Det är dock inte riktigt ömsesidigt – än.
Tjockis har alltid varit väldigt skeptisk mot den nya lilla, högljudda familjemedlemmen. Speciellt när han hade en skrikperiod vid några månaders ålder. Kotte var mer förstående och fick där till och med moderskänslor och sprang efter för att trösta. Sedan kom gåstolen och då blev de båda livrädda. Även vi då han körde på allt och alla som kom i hans väg.
Nu när Fabian kryper omkring själv och inte är lika högljudd, låter inte på samma sätt, så här båda katterna blivit mer modig, inte lika livrädda, och börjar till och med gå fram till honom självmant. Kotte har lite mer balls, eller är lite mer korkad, för när han ska klappa katten tar han stora tussar med päls. Om och om igen, och hon kommer tillbaka. Tjockis är fortfarande mer avvaktande och är med mer på avstånd eller då han vet att det finns flyktvägar.
Ändå känns det som att sakta men säkert börjar de bli kompisar.
Största nackdelen med just katter och bebis är ju kattlådan. Vi har vår på toaletten och dörren får vi hålla stängd när Fabbe är på upptäcktsfärd men samtidigt hålla koll och öppna för katterna. Fick tipset att köpa en hasp, har dock inte kommit till skott än. Kattmaten är ett annat problem. Än så länge har vi ingen bra idé för hur vi ska göra. Förutom ’Aj-aj’. Idag fick det bli en tillfällig lösning, i form av Dannes lilla förstärkare.
