Fabian har alltid älskat att vara med.
Vara med där det händer, vara med där de andra är. Helst göra som de andra, men än så länge är han ju ganska liten så vissa saker går inte så bra. Men ända från början så har han velat följa med. När han var nyfödd så fick han följa med mamma ner i tvättstugan i sjalen, nu när han är lite äldre får han åka med på ryggen i selen. Däremellan har det blivit lite ringsjal på kortare ärenden eller sysslor.
Från han var knappt 4 månader, då han var stadig nog att ”palla upp” i sin matstol, så har han fått sitta i den och följa med i hemmet. Vi har ett ganska gammalt kök. Så under diskbänken så har vi ett hål (egentligen där man ska/kan installera en diskmaskin) där det finns en utdragbar skärbräda. Där brukar han sitta. Titta på mamma när hon diskar, lagar mat eller bara förbereder något. Han har även en låda där intill som vi brukar dra ut, så han får leka med köksredskapen som ligger däri. Självklart har vi rensat så det bara är barnvänliga redskap där. Han tycker verkligen att det är superkul! Den där stolen blev även omkringflyttad väldigt mycket i hemmet, beroende på vad man hade att göra. Många morgnar spenderade han framför vår stora spegelvägg i hallen. Där satt han gladeligen och pratade och lekte med sin nya vän, medan mamman gjorde sig redo för dagen. Han satt perfekt där, eftersom jag då kunde springa omkring och göra mina tasks och ändå alltid se honom eftersom den var så bra placerad där i mitten av lägenheten.
Bara det där att komma upp från golvet. Att komma upp på samma nivå som oss andra. Att slippa titta upp på alla, och slippa att alla tittar ner på en. Alla måste ju se gigantiska ut…
Från de att ”man skulle” lägga barnet i babygym, själv, på golvet, för att de skulle mysa, leka och hålla på, så har Fabbe protesterat. Han har aldrig gillat att ligga ner. Vi fick ett jättefint babygym av min bror och hans familj, som vi använde. Men så länge han låg ner så var det tvärnit. Vi försökte att leka, jollra eller bara finnas där, men inget dög. Han skulle upp! Han har alltid, på sitt eget lilla spädbarnsvis, försökt kliva upp. Och alltid blivit fly förbannad när det inte gått. Han försökte liksom inte att vända på sig, utan han använde magmusklerna (och spände alla andra muskler i kroppen också såg det ut som) och skulle sätta sig rakt upp! Det gick inte…
Samma procedur blev det då i vagnen. Som liten körde han i princip vagnvägran, (men det får vi ta i ett annat inlägg) och stor anledning till det var nog just att han låg platt.
Vagnåkande blev mycket bättre och enklare för alla parter då vi bytte till sittdelen och han kom upp i sin rät(t)a position.
Idag har vi haft tvättstuga och som tur är så har Danne varit ledig, vilket betyder att Fabbe har kunnat vara kvar i lägenheten med pappa. Vilket även innebär att jag har fått undan all tvätt! Skönt! Mammas lilla hjälpreda hjälpte dock till då jag kom upp med tvätten igen. Han stod vid garderobslådorna och…sorterade…räknade strumpor…kolla så att allt var rent! Riktigt rent! Så när jag försökte lägga in diverse kläder, så tog han ut desto fler. Det var ju skitkul tyckte han. Att slita ut det mamma stoppat in. Om och om igen. Han är så söt. Gick där mellan lådorna och stökade på, pratade och berättade. Stökade på lite för sig själv för att sedan vända sig om till mig och berätta något – mycket viktigt! För att sedan fortsätta med sitt, pratandes. Älskade unge <3
Jag tror på att det är viktigt att barnen får vara med. Att de känner sig delaktig. Jag kommer ihåg och har sett bilder på mig när jag var liten, och är med mina föräldrar i vanliga hushållssysslor. Även där, baka, laga mat eller diska. Försök att göra det till något roligt från början, så är det enklare att fortsätta vara delaktig och hjälpa till i hemmet när de blir större.
