Smärtan tilltar, sammandragningarna blir kraftigare och kommer tätare och tätare. Dock är de oregelbundna. Men smärtan gör så att du automatiskt kopplar bort allt som händer runtom dig. Det enda du kan tänka är att du för tillfället är väldigt glad att du sitter ner. Du andas tyngre, längre andetag, saktare. Du går som in i din egen kropp. Den fixar detta sköter det själv. Den är programmerad till att göra detta. Det här är anledningen till varför du blev kvinna. Det är inbyggt i ditt DNA att du ska fixa detta. Och det gör du.
Klarar jag verkligen en förlossning..?!
När du till slut får hjälp på riktigt, du är där du borde vara med erfarna, utbildade människor runtom dig då kan du slappna av på riktigt. De har koll på dig. De har koll på barnet. Du är kopplad till diverse maskiner som har allt under uppsikt. Du kan känna lugnet. Andas.
”Har du gått någon andningskurs?” Frågade läkaren. Nääe… Jag andas bara. Gör jag fel? Nej, nej svarade hon. Du gör det jättebra, du är förvånansvärt lugn. Tack, tack. Svarade jag och fortsatte att andas.
Det var otroligt hur kroppen verkligen visste vad den skulle göra, hur den skulle gå till väga och hur den skulle hantera situationen. Jag var förvånansvärt lugn under hela förlossningen. Hela vår förlossning gick oerhört bra och jag tvekar inte en sekund på att göra det igen ❤
