Imorse blev allting bara kaos, det började med total missbedömning som chockade och stressade sönder mig! Men med en bebis i huset, som man ändå ska försöka få att skynda sig – får man inte visa sig stressad!
Jag hade ställt klockan en timme för sent så jag fick lite smått panik då jag insåg att klockan var 8.30 och barnet fortfarande låg kvar i sängen. Vi brukar ju gå nu?!
Men det gick bra. En liten snabbfrukost för Fabian medan jag klädde mig samt packade åt oss båda. Så då han var färdig var det bara att gå. Efter en jävligt rask promenad inklusive lämning på förskolan så hann jag även en sväng på affären inom loppet av en timme.
Jobb hela dagen, buss och promenad sista biten innan jag var hemma. Möttes av en väldigt glad men trött grabb i hallen. Lite mys och bokläsning i soffan med filten medan pappan fixade välling.
Då Fabian var lagd satt jag en extra stund vid sängkanten. Jag tror han har kommit på att när han har ätit upp/ är nöjd och ger mig flaskan så går jag ut. Eller rättare sagt han har kommit på att om han drar ut på att ge mig flaskan, stannar jag längre i rummet.
Jag klappar honom mjukt på huvudet som sticker upp bland alla filtar. Sedan tar jag hans hand och han greppar min direkt. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna… Jag ser hur blicken flackar och ögonlocken blir tyngre, han drar iväg mot sömnen och mitt hjärta fylls – nästan sprängs av kärlek!
Hur kan man älska någon så mycket?! ❤
