På ett sätt är det nog väldigt tur att man inte kommer ihåg så mycket, eller något alls från då man var liten…
Jag och Danne hade precis sett klart en film, vi hade inte ens kommit till eftertexterna, så hör vi i babyvakten att Fabbe börjar böka och gnälla. Det gör han ju till och från men det här lät annorlunda. Gnället övergick till skrik så efter några sekunder gick jag in till honom. Tog upp det oroliga lilla knytet som fortfarande sov, trots sprattel och bök. Han lugnade sig någon sekund och sedan började det.
Han började skrika hysteriskt och spänna ut hela kroppen, kröp ihop och sträckte ut samtidigt som tårarna sprutade och kruppen anföll. Magknip.
Han har inte haft det på flera, flera månader. Jag tror att sist var han ca 6 månader. Och det är så hemskt, när man har gått igenom alla ”övningar” och knep man lärt sig känner man sig så hjälplös.
Det blev bättre i några minuter, sedan började det om. Från ca 00.30-02 höll vi på innan jag bad pappa Danne vira en filt om oss så vi kunde gå ut på balkongen. Frisk luft, de mysiga lamporna i mörkret och endast ljudet av regnet som smattrade mot rutan.
Till slut hade det värsta gett med sig och barnet hade lugnat ner sig. Då gick vi in och satt oss i gungstolen vid Fabians säng. Slog på nattmusiken, tände nattlampan som lyser upp stjärnbilder i olika färger i taket.
Där satt jag, med min snart 11 månader-bebis, ihopkurad i min famn – precis som då han var spädbarn. Han somnade efter ca tio minuter men jag satt kvar i säkert 30 minuter, delvis för att vara säker på att han somnat men mest för att det var så mysigt ❤
Han vaknade vid 10 imorse ”utan men” och var världens gladaste igen!
