150701 – 13.45 – 3848g, 53cm – Jakob Fabian Visén Lindmark
De första ca fyra månaderna av graviditeten var allt guld och gröna skogar. Jag mådde super! Bättre än vad jag gjort på länge, förutom att jag var trött. Dock slutade jag tvärt med snusandet dagen då jag misstänkte ett plus. Så det bidrog också tröttheten. Sammanlagt hade jag gått upp 30 gravidkilon, fått foglossning från helvetet som gjorde mig halvt invalid från ca fjärde månaden. Ojämnt blodtryck, värk och sega leder, känselbortfall i fingrar och andra kroppsdelar, yrsel, extra koll om havandeskapsförgiftning, hela jag var en stor vattensamling, huvudvärk och allmänt orkeslös. Så var resterande graviditeten.
Danne var verkligen guld värd då jag började bli dålig. Han hjälpte sin lilla tjockis med allt. Vet verkligen inte vad jag skulle göra utan honom. Jag blev sjukskriven i drygt en månad innan bf, vilket verkligen var behövligt. Så hemma var jag, gjorde tappra försök att röra på mig så mycket jag kunde. I sakta mak.
Jag hade kraftiga förvärkar i drygt tre dygn innan jag fick nog och for in. Jag halvlåg i soffan på kvällen, Danne (som jobbade natt) hade farit till jobbet. Jag hade morsan i telefonen och gjorde tappra försök till att bibehålla en normal konversation. Dock tog värkarna i, de kom tätare plus att de var så mycket starkare. Försökte mig på att mata katterna, då med morsan kvar i telefonen, eftersom hon var rädd att jag skulle svimma, det var jag nära på att göra också. Någon minut efter gick slemproppen – på riktigt. En kraftig blödning och jag ringde direkt in till förlossningen som tyckte att jag skulle komma in så fort jag kunde på undersökning. Skickade till Danne och vidarebefordrade informationen som jag fått. Han var utanför porten 5 minuter senare. Jag duschade, packade det sista och lullade omkring i min egna lilla takt. Han blev lagom stressad. Inne vid 01-isch, upp på undersökning. Nej, det var tydligen inte dags, ni kan åka hem. Jag fick lite värktabletter, och så var det bra så. Värkarna var alltför ojämna, med alltför långa mellanrum. Dock bor vi två långa spiraltrappor upp – utan hiss, så vi tog in på sjukhusets vårdhotell. Och tur var väl det.
Jag lyckades inte sova på hela natten, det var endast ett evigt vankande mellan dusch och rum. Värmen från duschen var det enda som lindrade smärtan lite. På morgonen ”väckte” jag Danne, den stackarn hade inte heller sovit många minuter eftersom han var så orolig för mig. För att nu stod jag inte ut. Jag var tvungen att få lite sömn. Ringde över till förlossningen först för lite mer smärtstillande. De sa att jag skulle käka och sedan traska över. Fick inte i mig mycket, men det lilla var bättre än inget för då vi kom över för koll sa de att jag var SEX?! cm öppen. Jaha…därför jag inte sov så mycket. De skickade tillbaka Danne till hotellet för att packa ihop sakerna medan barnmorskan gjorde ordning förlossningssalen. Jag fortsatte mitt vankande. Vid tio på morgonen var vi inne på rummet. Då var allt väldigt lugnt. Jag fick en ”hängställning” så jag kunde gå omkring men samtidigt hänga på för lite avlastning. Passade mig riktigt bra! Sockerdricka var det som fanns till hands, och gott var det. Fyra flaskor blev det sammanlagt. De visade lustgasen, som blev min lilla hjälpreda. Den enda hjälpreda jag hade förutom barnmorskorna. Jag hade i förlossningsbrevet skrivit specifikt att ville, med sköterskornas hjälp och guidning, ha all slags smärtlindring! Det blev bara lustgas. Varför vet jag inte, jag hade ju egentligen ingen som helst koll på läget, vad som hände. Jag visste bara att sköterskan sprang emellan massa rum så hon försvann gång på gång i små stunder, men första gången hon var in sa hon att: -”Säg till när du vill trycka på” Och då kändes det som att det bara var max tio minuter efter – så var det dags att krysta. Den stackars praktikanten eller lärlingen fick snabbt springa efter barnmorskan igen, för nu var det dags. Jag la mig på sängen och de satt upp benen i de berömda, omtalade, ”sedd på tv” ställningarna. Och jag hade fortfarande endast lustgasen att ta till hjälp. Eller, hjälp och hjälp. Jag hade väldigt svårt att använda den som man ska, då jag i vanliga fall har väldigt lätt för att svimma. Och med denna skulle man andas in låååånga djuuuuupa andetag i masken. Det fungerar inte för en, eller iaf mig, som då höll på att svimma. Det gick väl bra ändå. För efter någon timmes krystarbete, en massa sockerdricka, en väldigt hjälpsam man (som jag faktiskt inte skällde ut) och ett snipp med en kall sax så var vårt gossebarn ute. Ca 4 timmar tog det från det vi kom till rummet, så var han ute <3 13.45.
Tre stygn här, två där och två där. Var ungefär det jag kommer ihåg när barnmorskan förklarade efteråt. -”Det var bättre att jag klippte istället för att du skulle spricka” Ja, jo, absolut. Men under hela förlossningen så var känslan av saxen det värsta. Att höra snippet… Lätet som bara en sax gör, och att samtidigt känna det… Nej fy! Jag är dock väldigt glad att allt gick bra. Att jag mår bra och speciellt att bebis mår bra.
Det var en sådan fruktansvärt läcker känsla att föda barn. Att uppleva hur kroppen helt automatiskt fixar allt själv. Att den vet, och har det inbyggt hur man ska göra.
Jag har full förståelse för de som inte vill skaffa barn, men ändå kan jag som fött känna det att: ni missar något. Varje kvinna, och man också egentligen, borde få uppleva känslan att just föda ett barn. Det är det mest känslofyllda, maffiga, mest underbara, alltså utan tvekan bästa upplevelsen i mitt liv! Det är helt sjukt! Och jag skulle, och kommer förhoppningsvis att göra det igen!
Efter förlossningen gick vi till BB där vi var kvar ett dygn, sedan flyttade vi över till vårdhotellet igen.
Personalen ville ha oss kvar eftersom lilleman (som då inte hade fått något namn än) inte ville/kunde ta bröstet. Jag har alltid varit helt inställd på att jag ska amma. Dock, även helt inställd på att det kanske inte funkar. Det fungerar inte för alla, så är det helt enkelt. Så jag hade även laddat med ersättning och flaska OM det inte skulle funka. Vilket även det var en trygghet som fick mig att slappna av. Pressen på mat fanns inte hos mig eftersom det fanns en back up. De var de tankarna som jag höll flytande.
Vi hade ju aldrig gjort detta förut. Vi hade aldrig haft ett barn förut, jag hade aldrig ammat så vi visste ju ingenting! Delvis därför tyckte både jag och Danne redan innan, att vi skulle stanna någon dag tills vi kände oss någotsånär bekväm med vår nykomling. Fredag for vi hem. Då började livet, då började livet om. Vi hade en ny famljemedlem. En ny liten karaktär som vi, endast vi, hade ansvar över, Det var, och är, vårt huvudsakliga ansvar att han ska överleva.
Och än så länge har vi gjort det jävligt bra!
