Jag tycker att det är en självklarhet att amma mitt barn.
Jag hade bestämt mig nästan innan jag skaffade barn att jag skulle amma. För mig var det, och är fortfarande, en självklarhet att jag alltid skulle göra det bästa för mitt barn. Jag vill att han/hon skall få och ha de bästa förutsättningarna här i livet – redan från början.
Tyvärr har vår familj en historia med väldigt mycket allergier och överkänslighet emot diverse saker, livsmedel, produkter, djur, lukter osv. Listan kan göras väldigt lång. Och då det är många som säger att amningen hjälper immunförsvaret väldigt mycket så stärkte det bara mitt argument.
Min mor har även berättat att när jag var liten så hade jag i princip inte ett problem i världen, tills det att hon slutade att amma. Då kom alla problem, allergier och åkommor. Eksem, matallergier, överkänsligheter, astma och krupp…ja den listan är även den väldigt lång. Och trots att jag än idag har kvar många av dessa problem så är det inte alls i samma grad, eller så är det så att man är såpass van att det bekommer en inte på samma vis.
Jag helammade Fabian tills att han var nästa 6 månader. Sedan kände jag att jag var tvungen att få lite avlastning. Han hade varit fastklistrad vid mitt bröst konstant i 5,5 månader. Vi hade försökt med flaska, att pumpa, att jag skulle ge flaskan, att pappa skulle ge flaskan, att mormor skulle ge flaskan. I vaket tillstånd, på natten när han gnydde efter mat i sömnen. Men ingenting fungerade.
Tills vi hittade TwistShake-flaskorna! De tog han! Åh, älskade flaskor! En sådan lättnad. Jag kände att äntligen kunde jag andas ut. Äntligen kunde jag nu få hjälp, nu kunde jag vara borta från hemmet i mer än en timme. Från en början så pumpade jag så mycket det gick, och jag ammade fortfarande på kvällen, natten och morgonen. Men till slut sinade mjölken och Fabian blev mer och mer irriterad på att det gick för sakta från mig, då flaskorna hade mycket bättre flöde.
Vid drygt 7 månader gav jag upp. Då hade vi mer en fajt än en mysig stund att få kontakt. Han ville ha maten, från flaskan.
Det var så fruktansvärt!
Jag kommer ihåg att det var så blandade känslor då jag insåg att; nu är det slut. Jag behövdes inte på samma sätt. Trots att jag fortfarande var mamman, den som satt honom till världen och varit den huvudsakliga källan till att han hållits vid liv så kändes det som att det var glömt. Han hade så lätt gått vidare och ”hittat en annan”. Flaskan.
Det var så skönt!
Jag hade fått tillbaka min kropp. Han var inte lika beroende av mig. Det var någon annan som kunde ta hand om honom, så att jag hade möjligheten att åka och sola – själv! Jag kunde ha vanliga kläder igen. Kläder som jag inte behövde tänka på att jag var tvungen att plocka fram tuttarna i. Det var mina bröst igen. inte bebisens. Jag kunde andas igen!
Jag beundrar er som ammar, och er som ammar lääääänge. Bröstmjölken är det bästa en bebis kan få i sig. Där finns allt de behöver. Förr i tiden ammades de små tills de var ca 4 år. Tills de kunde ta hand om sig själv – någorlunda. Det var även kroppens eget naturliga preventivmedel. Så länge mamman ammade så utsöndrade detta något som gjorde att hon under tiden inte ville para sig, fortplanta sig. Just eftersom hon redan hade en liten att ta hand om. Mycket därav många säger att så länga man ammar så kan man inte bli gravtid. Men det är inte alls sant. Jag helammade som sagt i nästan 6 månader, och fick tillbaka mensen efter ca 1 månad…
Jag beundrar er som inte ammar, eller er som bara ammar ett tag. Ni har era skäl. Och jag säger absolut inte att ni inte vill era barn det bästa. Ni ska ha creds för att ni står fast för er sak att inte amma, av olika skäl. Man ska aldrig göra något som inte känns bra. Att då sitta där och på något konstigt sätt ”tvångsamma” sitt barn bara för att samhället säger att det ska man blir bara fel. För vissa blir det så att man vill amma, men kroppen eller bebisen inte är med på noterna. Egentligen är det så mycket som måste klaffa för att det ska funka.
Det tog nästan 4 dygn innan min mjölk rann till riktigt. Och det sägs ju att de nykläcka klarar sig va 3 dygn utan mat, och det stämde. Men efter det… Fy vilka långa timmar. Fy vilken arg bebis. Vi fick stanna på BB för att han inte ville ta bröstet på rätt sätt. Mellanlägg. Någon som hört talas om det? Det fick vi använda. Det gick väl bra när man väl fått in snitsen. Det där j*vla mellanlägget var med i någon månad innan jag hade självförtroende nog och litade nog på Fabian att han klarade det, innan jag körde utan. Dock tog det säkert tre-fyra månader innan jag vågade gå en meter utan att ha med det. Trots detta djävulskap så klarade vi oss igenom det. Och det är jag väldigt glad över.
Nästan direkt när jag slutat amma så kom kruppen.
Den 29 januari kom första kruppanfallet. Fabian, då 7 månader hade en bakomliggande förkylning som smög sig kvar. Då vi skulle lägga honom för kvällen blev han ledsen och arg, dels eftersom han var övertrött och dels för att han inte mådde bra. Och fick då senare ett anfall då han bara skrek och skrek samtidigt som han rosslade och väste i försök att få åt sig andan. Jag gick ut till Daniel som väntade i vardagsrummet och Fabbe fick sitta i pappas knä och kolla på Babblarna medan jag satt i kö till 1177. Hon som svarade hörde direkt via telefonen att det var krupp och hänvisade oss till akuten om han brusade upp sig igen eller om det blev värre. De följande dagarna glömmer vi aldrig. Då man var orolig om vårt älskade barn skulle vakna nästa dag. Jag sov med honom för att försäkra mig om att han andades.
Pö-om-pö efter det har även eksemet kommit lite överallt. Som tur är, så är det fortfarande lindrigt och mer som kraftiga, lite rödaktiga torrfläckar. Så vi hoppas att det håller sig där.
Enligt mig så är allt detta ingen tillfällighet, utan det kom i samband med att amningen upphörde. Immunförsvaret hann inte riktigt ”repa sig” och ställa om sig efter omställningen. Visst, var det oturligt att Fabians förkylning skulle komma precis då, men jag inbillar mig att han hade klarat sig bättre innan avslutet. Men det får vi aldrig veta.
AVSLUT på detta långa inlägg: återigen creds till alla mammor, och pappor för den delen, som värnar om sitt barn och vill deras bästa. Vare sig amning eller ej. Huvudsaken är att barnet får mat, kärlek, närhet, trygghet och föräldrar som tar hand om dem. Vi/ni gör det bra!
ALL KÄRLEK TILL ER!
