Vi har precis satt oss på tåget mot Stockholm.
Överlämnandet av barnet gick fort och smärtfritt – för honom. Andas… Andas…
Förmiddagen spenderades med att packa och fixa åt Fabian, åka ut till Timrå med alla han grejer och göra iordning där så att allt var klart tills han skulle dit.
Sedan for vi hem och stökade lite innan det var dags för lilleman att sova. Kan han inte vara vaken och vara med oss istället. 14.30 blev det läggdags och han somnade som en stock på en gång.
Medan han sov tvättade vi, städade, diskade, packade, gick med sopor och gjorde oss klar. Allt jag ville var dock att väcka Fabian. Men det var ändå väldans skönt att han sov så att vi kunde göra allt detta i lugn och ro.
Strax efter 17 var ”helgvaktarna” hos oss. Fabbe var väckt och väskorna packade. Nu bar det av. In i bilen och mot tågstationen. Vi klev snabbt ur baksätet och morsan tog vår plats bredvid Fabian som satt kvar i sin bilstol.
Det känns så konstigt att varje gång bara gå iväg, utan att krama på honom eller pussa hejdå. Vi vet ju att det är bäst så, han skulle ju inte förstå att vi snart kommer tillbaka, utan bara se sina föräldrar gå iväg.
Nu sitter vi iaf på tåget mot Stockholm och vår första ensamma resa utan barnet. Det känns läskigt, men skönt. Vi vet båda att han har det lika bra som hemma och att han trivs med både mormor och Stefan.
