Ibland känns det som om någon sticker en dolk i hjärtat…
Vi hade lagt Fabian som vanligt efter lite mys i soffan, tandborstning och bokläsning. Blöjbytet gjort och vi har sagt godnatt till pappan som lämnar oss i rummet. Fabian läggs ner i sängen och får sin flaska.
Myser på och dricker medan jag stoppar om och finns där intill. Godnatt-sångerna ljuder tyst i bakgrunden. Pojken blir mätt och nöjd och sträcker upp flaskan till mig. Jag tar emot den, han drar upp sin filt i ansiktet och myser sig till sömns medan jag går ut och låter honom somna i fred – som jag gjort så många gånger förr.
Jag sätter mig med mannen i soffan och kollar lite sociala medier på telefonen. Barnet börjar stöka på ovanligt högt där inne. Det hörs att något inte är som det brukar. Ibland surrar han ett tag, kanske gnäller till lite eller ett och annat grin – knappt och sällan…
Nu blir det värre och värre. Gnålet och gnället blir till gråt. Jag rådfrågar mannen om jag ska gå in och titta till den lilla – vilket aldrig händer! Men jo, ”Han kanske har tappat filten” får jag som svar. Paniken hörs i Fabians röst. Något står inte rätt till…
Jag går in och där ser jag det rödgråtna barnet med våta kinder sitta upp i sin säng, övergiven och lämnad helt ensam. Han har tappat den viktigaste tryggheten i rummet – filten. Han har tre filtar i sängen. Nr.1 nr.2 & nr.3… Ett måste ha, i den ordningen – och den ligger på golvet utom räckhåll.
Han fick sin filt. Dock visar han med tecken att han är hungrig eller törstig (tittar mig i ögonen och pekar på munnen). Jag myser lite med honom, håller om honom för att visa att, allt är okej, du är inte ensam, mamma finns alltid här för dig ❤
Jag lägger ner honom återigen, smeker honom ömt om huvudet och går senare ut – som så många gånger förr. Då jag stänger dörren bakom mig hör jag ett hjärtskärande skrik. Jag blir sviken igen! Jag skyndar mig in i köket för att värma lite vatten i hans flaska. Han drack nästan hela vällingen vid läggning så hungrig är han ej.
Då jag stänger vattnet hör jag det… Tystnaden. Jag smyger ut till Danne i vardagsrummet för att fråga – ”är han tyst?”
Detta var drygt 30 minuter sedan… och det är fortfarande tyst… Det gick bra. Men hjärtat värker lite än. Måtte han inte känna sig övergiven.
