Än så länge har han gjort illa sig väldigt få gånger men varje gång det händer stannar hjärtat och man tycker sig se döden i vitögat – han kommer aldrig mer få gå själv!
Vi var utanför huset och lattjade efter vår promenad med vagnen. Det var strax dags före lunch så jag tänkte att vi håller oss i närheten. Pojken nöjd som vanligt, traskade omkring och kollade läget.
Begränsad av all vinterklädsel var det svårt att ta sig fram, trots rätt slätt underlag. Stor overall, många lager, otympliga skor som man inte är van vid samt handskar som håller på att glida av. Dålig kombo!
Fabian snubblade på en snöklump och gjorde en faceplant rakt i asfalten. Hans lilla näsa träffade precis den snöfria fläck och blev till slarv… Barnet skadat!
Han sprattlade hejdlöst och skrek, mitt hjärta stannade då han bara viftade bort mig då jag försökte plocka upp honom: han har brutit något! Sedan såg jag blodet i ansiktet och då blev det ännu värre!
Dock lugnade jag mig snabbt då jag insåg att han hade inte brutit något och blodet i ansiktet var några skrapsår på näsan. Även han lugnade ner sig snabbt och ville ner och fortsätta leka istället för att gå in.
Myslunch sedan med bananpannkakor med avokado.
