Idag besökte vi BVC för Fabians 1-årskontroll.
Och iom 1-årskontrollen skulle det även tas 1-årsvaccinet. Två sprutor. Samtidigt. I varsitt lår. Av två okända människor. Med en mamma som håller fast honom.
Det är inte konstigt att många blir ledsna. Men det gick bra. Jag tror att det var värst för mig. Jag tog Fabbe i knät och höll fast hans armar i ett korsat grepp mot hans bröst. Läkarna satt mitt emot och gjorde sig redo. Jag kände hur min puls steg. Jag tog ett djupt andetag och tittade bort. Det kändes nästan som att jag skulle svimma där ett tag.
Men det gick bra! Han gnällde till och vände sig sedan om för att söka trygghet i mammas famn, mot mammas axel. Då fick han plötsligt syn på pappa bakom och då blev allt bra. Båda var med, allt var bra igen.
Sedan var det dags för mig att jobba. Möts av ett sms strax före 19 att pojken har skrikit sedan 16. Jag tar mig så fort jag kan hemöver. Kliver in genom dörren, men möts inte av någon bebis. Jag hör hur Danne säger: ”Vem är det som kommer?!” Och det enda han får till svar är gnål. När jag kommer in i vardagsrummet sitter där en miserabel liten person på golvet. Man kunde verkligen se att han haft det svårt.
När jag gick fram till honom och böjde mig ner lyfte han lite på armarna, men sänkte dem lika snabbt och började smågråta. Han hade ont. Det såg ut som att han hade ont i kroppen. Det värkte då han rörde sig och han var inte alls pigg.
Han är nu lagd i sin säng sedan ett tag tillbaka. Hoppas verkligen att han sover någorlunda igenom natten, mest för hans egen skull. Sova bort det onda vore ju skönast. Lillhjärtat vad vi lider då du inte har det bra ❤
