Äta tårtan och ha kvar den?

Idag hade vi 1-årskalaset för vår Fabian. 

Vi hade beställt två prinsesstårtor med bilder på babblarna, jag hade bakat marängrutor, mormor min hade bakat 5 sorters småkakor och två sockerkakor med vaniljsås mellan och florsocker på toppen plus att det fanns fruktsallad. Tror jag fick med allt. 

Jag höll mig ifrån allt. Jag åt ingenting av det ”förbjudna” utan höll mig till att hjälpa och hålla koll på ettåringen. Perfekt sysselsättning. Jag satt och pratade med min svägerska och hon undrade om jag inte skulle smaka på något, unna mig något. Och jag sa att jag funderade på att smaka de marängrutor jag själv gjort i ett litet modifierat recept med mindre socker. Men under diskussionen kom jag på, och så i samma sekund att:

Det är inte värt det. Jag har inte medvetet ätit socker sedan i början av året. Visst har jag fuskat med kolhydrater ibland men inte sockret. Och de gånger jag fuskat ned kolhydraterna så här jag blivit som bakis dagen efter. Det är inte ens kul. 

Jag tog en skiva honungsmelon till ost- och baconkorven vi åt till lunch. Det var min treat. Och det lustiga är att, jag känner mig liksom inte ens stolt längre. Inte som man gjorde förut att: fan vad duktig jag var som stod emot frestelsen, utan nu är det ett medvetet val för att må bra!

Och det däremot, känner jag mig lite stolt över.